Gimme danger little stranger

Kant sa en gång "som motvikt till livets alla sorger har människan fått tre gåvor - hoppet, sömnen och skrattet".

Han glömde musiken.

I afton kommer Theo ner för att göra några Iggy-låtar på Debaser i sällskap av Krunegård mfl. Har inte träffat honom sedan Anders gav upp där en natt på Västerbron. Båda hade en viktig roll i min relation till Henrik, i synnerhet Anders som var den som först insisterade på att fråga min vän J om det var ok att H uppvaktade mig medan vi stod några meter ifrån varandra och tittade under lugg (han hade faktiskt lugg för fem år sedan). Sedan följde en tonårsförälskelse av rang under några månader. Jag ler fortfarande.

Anders hade just börjat träffa Paola och verkade förhållandevis stabil i det. Han var så snäll. Snäll. Och nyfiken. Och intresserad av saker och situationer och människor i sin omgivning. Och omtänksam så till den grad att han, mitt i sin förtvivlade situation där i natten på bron, tar sig tid att sätta på bilens varningsblinkers innan han tar steget ut.

Longing for lullabies

Är fortfarande i helgens eftersvallningar. Tanken var utflykt till Båstad på lördagen med Viktor Rosdahls vernissage på A&K. Vaknade på fel sida och stannade hemma. T hade hört av sig i veckan och signalerat att hon skulle med på Kleerupturnén och skrev upp mig på listan. Denna underbara dam! Bjöd in sällskapet som tack till improviserad drink/middag hos mig med Sangria och korvgrill på balkongen. Johan, Nils, Aje, Magnus, Josefin, StorFakiren mfl slöt upp tidigt och det var väldigt behagligt att få tid att uppdatera med var och en. Har svårt för dessa fragmentariska samtal som annars uppstår när man samtidigt ska agera värdinna med en leende överblick.

Åkte Pablo till Jeriko. Jag hopvikt i baksätet med fötterna upp genom takluckan på den vita bilen. Dumrökte en cigg på väg in. Salongsberusad på Sangria och Campari.

Spelningen var över förväntan. Stor-Klas öppnade med visuals, nickandes i lätt otakt med fokus på sina instrument. Publiken först lite tveksam men det blev snart fritidsgårds-stämning och handklapp. Minns första mötet med "With every heartbeat". En vän hade länkat till Kleerups myspace och sa att det var det bästa han hört på länge. Det var i januari 2007. Jag blev helt förstummad. Vissa människor har den där begåvningen som man knappt kan verbalisera, som är rent emotionell och intuitiv. Minns också att jag började gråta, oförklarligt, men det vällde upp en våg av sentimentalitet. Musik som manipulation, indeed. På Jerikos scen knicksade T runt bakom Andreas till Robyns sång och magin var lite bruten. Hennes egen storhet blev dessto mer uppenbar när hon själv sjöng. Kanske vackrast i Sverige, som sagt.

Ganska lugnt efteråt med stilla samtal i källarlogen. Storfakiren och Marit konststerade att deras kusiner faktiskt var gifta med varandra. På väg upp träffade jag Stor-Klas. Sällskapet gick mot hotellet för att lämna instrument och sedan vidare på herr Bjerkerts efterfest. Jag sa godnatt vid korsningen Föreningsgatan/Amiralsgatan och gick hem. Stor-Klas ringde när jag var på väg in genom porten. Ville komma förbi. Det fick han. Musik som manipulation. Och konst, indeed.

Slutet på historien. Början på nästa.

Eller bara ytterligare ett uttryck för introspektivt navelskådande och narcissistiskt dravel. Eller möjligen för att jag just nu kan beskrivas som  "a cardinal case of procrastination" och egentligen, synnerligen borde göra helt andra saker.