En Golgatavandring. Bildligt och bokstavligt. Utan tillstymmelse till andlighet i begreppet. Det senaste halvåret har varit en prövning. Vill aldrig ha tillbaks det. Tungt så tungt med mycket dramatik, sorg och sjukdom. Ibland har jag varit närvarande i det, ibland har jag försökt att springa ifrån det, eller snarare mig själv. En kortsiktig men nödvändig flykt. Eller inte flykt, det är faktiskt ett orättvist begrepp, men kanske pausering. Ibland för att reflektera och förstå, ibland för att andas, ibland för att bara glömma en stund. Vissa sår sägs tiden läka men aldrig, inte någonsin, förlusten av min Mikael, min älskade käre ödmjuke sorgsne empatiske stoiske vackre, så andlöst vackre kusin, min bror. Vad annat kunde du göra?
Och så A. Fan ta dig. Och dina demoner. Underbara jävla idiot. Och så I. Fan ta dig också. För att du fegade ur på ett helt annat vis. I verkligheten. Du hade ett val. Vet inte om du har det längre. Har fortfarande lite svårt att andas iallafall.
Nu återstår en slags inventering. En kollationering om man så vill. Eller status över vem jag är, har varit, borde vara och rimligen kan bli. Till en början ska jag radera några nummer. Två av dem har inte längre någon mottagare. Ett får jag nog ingen användning för är jag rädd. Några siffror blir genast väldigt symboliska, representanter för något hjälplöst definitivt. Några knapptryck så är jag där. Vi ses.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar